Ojsan! Sanningen är tuff...

Jaha, då var det onsdag och igår kväll brakade helvetet löst. Jag skrev ju i helgen att jag skulle försöka säga mer vad jag tycker och tänker direkt istället för att linda in saker i bomull. Upprinnelsen var Skavlans program i fredags där en amerikansk psykolog rekommenderade att man sade sanningen i alla lägen, inte bara när man blir tillfrågad utan vad man tycker och tänker om saker.

Början av veckan gick ganska lungt tyckte jag, gick och inväntade en sistuation men det hände liksom inget. Började ochså fundera på det här med sanningen vad det egentligen innebär. Är det när man vill reda ut saker och ting, eller när man tycker andra gör konstiga saker även om det inte är riktat mot mig - ska man vara en ren åsiktsmaskin som uttalar sig om allt eller är det mer i sitationer där jag är direkt inblandad? Gränsdragningen blev svår - testa själva får ni se! Enligt amerikanen tror jag det gällde alla lägen men jag kände att nej- jag kan inte springa ifatt ngn på gatan bara för att säga att jieesses vilken ful jacka du har, best of the 70ths? Nej, det är inte min grej så jag bestämde mig för att det får vara i situationer där jag är direkt inblandad helt enkelt. På jobbet är det ju en hel del grejer som ska avslutas, kunder som ska lämnas över osv. så jag tänkte ett bra läge att börja där. Jag brukar ju vara rak i min kommunikation annars också och tycker att det är viktigt att ge feedback på vad som fungerar bra och mindre bra så det hela resulterade väl inte i något annat än ren och skär feedback. Fanns inga smaskiga sanningar där att hämta direkt. Måndagen löpte på, stenlugnt, tisdagen löpte på - fortfarande stilla vindar men så pang! Jag och Tony sitter vid köksbordet och käkar middag, så börjar vi prata lite om påsken och att jag åker till Italien. Samtidigt kommer jag helt plötsligt på att nämnde inte mamma i helgen att de skulle åka till Skåne över påsken?!!! Och vad menar hon egentligen med det? är det just påsk 2009 de tänker åka till Skåne? Hoppsan där har vi en riktig katastrof, hon lovade mig när jag bokade Italienresan att Vilma kunde vara hos dem över påsken så Tony kan få möjlighet att åka ner till GBG och hälsa på sin mamma. Både T. och jag inser plötsligt att samma sak händer igen (ja, det är inte premiär direkt). Lovar mig en sak och sedan dyker ngt annat upp och hoppsan vi glömde visst bort att vi lovat en sak det var ju så länge sedan. Ja, det här med att man är planerande och säger till om saker och ting i tid ligger en i fatet kan man lugnt säga. Jag säger mamma men det är ju eg. pappa som tar hand om Vilma men mamma styr ju och ställer så pappa den stackarn är nog inte alls medveten om detta:-). Hur som helst, jag vet att hon inte menar något illa men jag har alltid varit lite lätt att ta för given för det är ju bara Gabriella, hon är ju flexibel och brukar lösa det mesta så det här blir nog inga problem för henne! Öööh jo det gör det faktiskt! Major problems. Brorsan är det helt tvärtom med, Pojkar = pjoska (fast han är 4 år äldre).
Så jag tar upp telefonen, lugnt och sansat och ringer och frågar: Du det här med påsk, var det nu i påsk du tänkte att ni skulle åka till Skåne? Ja, får jag till svar. De (min moster och hennes man) frågade om vi ville med men det är inte helt bestämt än. Jahaja, där ser man säger jag. Var ju bra att veta för vad jag minns har du lovat att Vilma kunde vara hos er - inga problem ni skulle ju vara hemma hela helgen och om inte Tony skulle till Göteborg på lördagen så bjöds han in till familjens påskmiddag också. Blixtsnabbt kommer en av dessa vanliga bortförklaringar som vanligt som jag ALDRIG KÖPER. Samtalet rullar på, jag eldar upp mig mer och mer. Varför inte bara säga att "sorry jag glömde bort det ännu en gång"? Nej, nu j-vlar ska sanningen fram . Det är INTE annat än ett rent och skärt brutet löfte! Jag vet väl att vi löser detta ändå men det är inte OK! Ja, det hela slutar med att jag blir så arg att jag slänger på luren mer eller mindre. Sen låg jag vaken till halv två och var lagomt förbannad!

Onsdag morgon - ja nu är jag igång så jag kan lika gärna köra på. Sitter på tåget på väg till jobbet. Väl framme i Karlstad är det dags att kliva av och vad händer när jag ska gå av tåget? Jo, hela folkmassan som ska in i tåget mot Sunne står naturligtvis mitt i öppningen och tränger. Samtidigt tycker sig en gubbj-el (om man får säga så) sig fram med en kaffemugg i handen och ställer sig precis nedanför trappsteget där vi andra ska försöka komma av. Jag står först och blir bara så blixtarg direkt. I vanliga fall skulle jag ha skakat på huvudet åt honom och på sin höjd gett honom onda ögat men i sanningens anda kan jag lika gärna säga vad jag tänker! Så jag säger: hur tänker du dig att jag ska komma ut ur tåget och du kunna komma in om du står mitt i öppningen? Gubben bara gapar, folkhögen bakom bara gapar, lite snubblande och trevande börjar de krypa lite smått bakåt och om jag inte hör helt fel kommer en liten susning genom folkmassan (...ja okej då det sista kanske var min inbillning). Gud vad gött det kändes!
Det är nog snarare den här typen av sanningar jag ska satsa på!

Fortsättning följer...