En Kerry...

Redan innan jag skaffade Vilma hade jag förstått att en Kerry kan vara mycket bestämd och envis. Jag hade ju lite erfarenhet från Affe, mina föräldrars Kerry och jag har ju tidigare haft en Rottis så jag tänkte lite nonchalant: hur svårt kan det va? Jag själv är ju rätt envis så jag lär väl vinna den matchen!
Jo då, visst kan man det ibland men det är inte helt lätt. Vilma och jag skulle på lydnadskursen igårkväll men den blev inställd pga sjukdom. Okej tänkte jag, vi får väl hitta på något annat då så vi stack ut i skärgården och tog en riktig promenad tillsammans med kennelbror Affe. Fint väder när vi gav oss ut resulterade i ösregn och ett riktigt åskväder. När Vilma och jag kom hem var vi dryp blöta från topp till tå. Efter ett bad skulle vi så inleda vår myskväll. Husse Tony reser en del i jobbet och är i Stockholm för några dagar så det skulle liksom bli Vilmas och min kväll. I Vilmas värld är livet toppen när både husse och matte är hemma, det inte sker några förändringar i rutinen och vi båda har "full attention" på Vilma. Vi andra vet ju att livet inte riktigt är så.... Det hela slutar med att fröken busig bestämmer sig för att härja järnet. Hon hänger i gardinen och fullkomligt vill dissekera en vas med prydnadsgräs och då får det vara nog! Jag säger till Vilma att hon ska gå bort därifrån, Vilma går bort tre meter och anfaller sedan gardin och vas ytterligare en gång. Samma procedur upprepas typ 50 gånger (lite överdrift). Jag har fått goda råd från min uppfödare (som har en gedigen erfarenhet av Kerry) att den andra gången ska toleransen från min sida definitivt vara slut. Javisst tänker jag, nu ska jag försöka stoppa det här i tid. Jag ger Vilma en rejäl tillsägelse och fröken tittar på mig som att självklart mamma ska jag göra som du säger. Vänder ryggen till och så är monstret framme igen... Vad kan jag dra för slutsats av det, jo jag är inte tillräckligt hård från början. Så är det bara! Till mitt försvar kan jag säga att Vilma har en förmåga att se väldigt finurlig ut, hon tar till alla knep i världen för att man ska brista ut i skratt som typ göra konstiga ljud, kasta sig på golvet och rulla runt och göra diverse konster, slicka en i ansiktet, puffa på mig med nosen... I det läget är gardinen och vasen en bagatell jämfört med Vilma och det är svårt att försöka hålla sig för skratt och inte bara kasta sig in i leken som är såååå rolig. Ja som ni märker behöver Vilma och jag jobba på den här husdisciplinen, för husse skulle hon aldrig i livet göra så! Det jag funderat mycket på är hur det kommer sig att när Vilma och jag tränar och hon försökt sig på att ifrågasätta mitt ledarskap så finns det ingen acceptans från min sida. Jag visar henne tydligt att det där slutar vi upp med omedelbart, behövs inget skrik eller våldsamma korrigeringar för det, jag är bara riktigt tydlig och bestämd. Sen motiverar jag rejält det önskvärda beteendet och Vilma köper detta fullt ut. Det som verkligen slog mig igår, bättre sent än aldrig, är att gardin, vas, annan inredning helt enkelt inte är viktigt för mig och det gör att mitt försök att låtsas vara arg bara blir ett enda stort misslyckande! Då kan man väl tänka att det kan vara okej så länge hon vet vem som bestämmer när det väl gäller. NEJ, det funkar tyvärr inte så. Det vet jag ju egentligen mycket väl för en hund förstår inte vad som är skillnaden mellan en prydnadsvas och att sticka från en inkallning! Den dagen hon inte är så motiverad att jobba kommer hon göra just det, STICKA! Så skärpning på mig, lika bestämd som jag är i träning och varit med skällandet på gården behöver jag bli med andra hustrick som fröken tar till. Watch Out Vilma....